Sandras kamp för sin sons eksem och vägen via tarmhälsan

Sandra är mamma till en pojke född 2021. När han var omkring sex månader gammal dök de första ”klassiska” eksemfläckarna upp.

”Till en början var det små röda, torra områden. Sedan spred det sig – hans underarmar blev kraftigt drabbade, han blev röd runt munnen när han åt, och sedan kom utslag i knävecken, på bröstet och på magen… Jag kände att det här inte bara var lite torr hud.”

På barnavårdscentralen fick de standardråden: att smörja med lokala steroider och mjukgörande krämer som Miniderm. Men varje gång de smorde in krämerna skrek sonen – det sved. Samtidigt blev vardagen allt mer begränsad. Klådan tog över nätterna, och han kliade sig tills han blödde, vilket innebar att de ständigt behövde hålla uppsikt över honom, linda huden och vara på helspänn.

”Vi kunde inte lämna honom ensam i soffan medan vi var i köket. Någon behövde alltid ‘vakta’ honom så att han inte kliade upp sina sår.”

Vardagliga situationer, som att sitta på pottan eller åka bil, blev en kamp, eftersom han snabbt började klia sig i knävecken.

Att inte bli tagen på allvar

Sandra har själv ett mer holistiskt perspektiv. Som ung vuxen hade hon kämpat med matsmältningsproblem och pollenallergier och upplevt hur mycket kosten kunde påverka kroppen. När hennes son fick eksem kände hon direkt att hon behövde förstå varför.

”Jag var redan övertygad om att hälsa kan påverkas inifrån. När min son fick eksem kände jag direkt: vi måste hitta grundorsaken, inte bara smörja med krämer.”

Hon drev på för en allergiutredning. Testerna visade äggallergi, och när ägg togs bort blev det något bättre – de stora, torra fläckarna förbättrades. Men trots detta fortsatte sonen att få oklara reaktioner vid måltider, och huden förblev oförutsägbar, med återkommande skov.

Hon började utesluta fler livsmedel, förde en detaljerad matdagbok, bytte ut köksredskap och sökte stöd i Facebook-grupper där andra föräldrar beskrev liknande mönster.

Samtidigt blev kontakten med vården allt mer utmattande. Hon behövde byta läkare flera gånger, fick motstridiga råd och var tvungen att kämpa för att få dokumentation till förskolan.

”Jag såg i hans journal att en läkare hade skrivit: ’Mamman menar att detta handlar om livskvalitet.’ Som om det vore något konstigt.”

Periodvis blev förskolan ännu en kamp. De kunde förstås inte övervaka honom i den utsträckning han behövde. En termin var han där bara trettio dagar.

”Jag jobbar hemifrån, men att arbeta heltid samtidigt som man ständigt måste övervaka ett barn med svår klåda… det är omöjligt.”

Eksemet styrde allt

Eksemet påverkade precis allt. Nästan varje natt avbröts av klåda, gråt och bandage som lossnade. Varje aktivitet – bad, att gå ut i kallt väder eller bara att åka någonstans – blev en kalkyl av risker och konsekvenser.

Till slut påverkades även Sandras eget välmående djupt. Hon beskriver att hon själv behövde terapi och hur stressen lämnade bestående spår.

”Varje steg vi tar i livet kretsar kring min sons hud. Jag ligger alltid steget före… till slut bryter det ner en.”

Hon minns särskilt ett tillfälle när hon försökte ta hand om sig själv och gick på massage. När hon kom ut hade hon tio missade samtal. Under den korta stunden hade sonen kliat sönder sina knäveck tills de blödde – områden som de hade jobbat så hårt med att läka – helt enkelt för att hennes partner hade lyssnat när sonen sa att han ville vara själv en stund medan han satt på pottan.

”Jag var på helspänn hela tiden. Så fort jag såg minsta varningssignal gick mitt nervsystem på högvarv.”